There were never any good old days. They are today, they are tomorrow. It's a stupid thing we say, cursing tomorrow with sorrow

Det är en plusgrad och snöblandat regn. Det är maj. Det är norrland. Det är exakt 17 arbetsdagar kvar. Jag som ljugit och hållit upp mungiporna har fått tillräckligt för att svämma över. Det är med en kraftansträngning det inte sprutar ut genom öronen på mig. Jag tänker på mitt småstadsförakt som ständigt gror i magen. Som så lätt slår över i översitteri och överseende flin. Men jag kan inte rå för det. Jag hatar den här stan. Det känns som en oförrätt. Som att den har straffat mig och för det så vill jag slå tillbaka, skrika, tala om för den hur ful och tråkig och död den är. Att det finns inget speciellt med den. Men nu ska jag andas, skruva upp urverket en gång till och stå ut de sista 17 dagarna. Jag hoppas att jag aldrig behöver sätta min fot här igen.

Jag är duktig på att se livet som en transportsträcka.

Samtidigt som rädslan inför framtiden kan få mina inälvor att koka.