Sorry I'm not home right now, walking in the spider-web

Jodå, jag lever. Men allt är så bråttom, bråttom. Men just nu känns det faktiskt som att jag bottnar. I dag tänkte jag bara pipa in som hastigast och säga hej.

Hey!

I don't care about pollution I'm an airconditioned gypsy

Alltså, det här känslan av att vara så sjukt osäker och försiktig och tyst och så kommer det en praktikant till jobbet som behöver hjälp med en basic fråga och så känner man sig så jäävla säker och stöddigt helt plötsligt, det är en vidrig känsla.

Don't ever travel i primitive vehicles such as cars

Lite gladare nu, har köpt tågbiljetter, satt i gång med projekt. Kanske funnit mening i tillvaron. Hittat en ny favoritlåt. Sådana saker.

Och så är ju OS över. Kan få vem som helst att sluta deppa över livets förgänglighet.

Om bara den där förbannat tjocka boken ville ta slut nån gång också så närmar jag mig zen.

Working on a highway

Oi! Första skiftet på nattpasset avklarat (strax). Ett kvar. Jag är förundrad över hur otrött jag är klockan tre på natten. Jag är så sjukt mycket sömnigare vid 17 en vanlig arbetsdag. Återstår att se om jag ändå genomför projektet Springa en mil i månljus aka Helgalen jobbingtur i svinottan. Eller alltså: Att springa när jag kommer hem från jobbet. Inget konstigt i det om man slutar vid 17, men lite lustigare om man slutar vid 03.00. Men varför inte? Det kanske är fetaste über-springtiden you ever had.

Har gjort nästan exakt två månader på Stora-stora Tidningen nu och det är knappt en kvar. Vad ska jag säga? Kissar inte på mig av lycka varje dag på jobbet direkt. Men allt är ju inte jobb här i livet (har jag hört). Eh.

Saknar min lillebror också som är på andra sidan jorden. Det är sju månader sedan jag träffade honom och han svarar aldrig på mina mejl.

I övrigt: Allmän rotlöshet och känsla av löst fotfäste. Vet inte vad jag vill jobba med. Vet inte var jag vill bo. Första gången på tio år har jag ingen aning. Inget att sträva efter. Inget mål att uppnå. Allt är liksom uppluckrat och löst i konturerna. Jag vet inte om jag ser saker och ting klarare än på länge, eller om det är precis tvärtom. Ni vet, ibland är de största hindren dem man sätter upp för sig själv.

Nåja, de senaste veckornas känsla av Jag Duger Inte Till Nåt samt Alla Hatar Mig, börjar släppa. Jag kan både sova och äta igen (det är inte så farligt som det låter).

What a way to make a livin

Var det så här det var? Var det vad jag ville ha? Plötsligt vet jag ingenting längre.

That's me in the corner

Och så tappade jag fotfästet.

Jag vet ingenting. Varken ut eller in. J gjorde ett test på mig och kom fram till att jag har en supersensitiv personlighetstyp. Kunde man inte tro. Men det kanske förklarar varför jag går runt och känner... sorg.

You don't have to wear that dress tonight

De sista vibrerande dagarna. Mina overklighetskänslor fortsätter att bubbla i magen. Men det är inte som barndomens fjärilar, lite mer surrande, lite mindre glädje. Jag vet inte varför. Snart är det avtackning, bjudkäk och tårta. Inget jag ser fram emot, men det sa göres bara. Hej å hå.

Don't come running to med, I know I've done all I can

Den där tiden på dygnet då jag ibland snubblar hemåt. Men det var inte alls jobbigt att gå upp. Fåglarna skrek i mitt öra och jag hade god tid. Frukost, första klass, fy fan. Och under fötterna: Tvåhundra kilometer i timmen över cancerslipers. Vi pratade senare om det där, mormor och jag. De har haft sådant i sin gräsmatta. Hon hade bakat kringlor med socker på, men når liksom ändå inte riktigt fram. Jag använder min professionalitet, vilket på ett sätt är jävligt sjukt. Intervjuar. Om gamla tider, om brukssamhällen, om skilsmässor och mammas barndom. När jag skulle gå blev ögonen ledsna. Så jag fick stanna en stund till. Senare är det taxar och kaffekoppar och tv:n som irriterande nog aldrig stängs av. Men jag kan slappna av. Äntligen.

Upp och i väg och ut igen. Jag tillbringar så mycket tid där i mina tankar, men när jag väl är där är jag ändå inte riktigt där. Backe upp och backe ner. Och så 310 in till stan. Det känns så vant, även med sällskapet, fast det måste ha varit år sen sist. Jag minns inte riktigt. Men allt är så lätt. Så roligt. Jag är helt förvånad. Jag hade glömt hur det är att skvallra sig till trans. Den ena röker och pratar om frukt på ett metaforiskt plan. Den andra trasslar in sig i sig själv. Allt är precis som vanligt. Eller vanligt? Som det var. Jag vet inte.

Jag tar 310:an hem igen. Fan vad fint. Träffar Johan, snackar i tre kvart om böcker och film. Kändes precis som vanligt. Borta är arrogans och otillgänglighet. Jag kan nästan se en liten stenig ö i Oskarshamns skärgård framför mig. Och så slutar allt på en köksstol i ett småborgerligt kök, fina ord och mamma säger att det var länge sedan det flöt så här bra.

Far far och mor är kvar. Vi tar en backe upp och sedan en backe ner. Överens om känslan. Och sedan sitter jag vid ett annat köksbord på en annan köksstol och det är miljoner av år emellan oss. Miljoner, fast ändå når vi fram. Konstigt det där. Jag känner nästan förakt, eller skräck, eller lite av varje, men jag har ingen aning om hur hon ser på mig. Faktiskt. Kanske drömmer hon inga sådana drömmar på natten. Kanske vaknar hon aldrig med kallsvett på ryggen. Och det gör ju jag.

Vissa kvinnor är så upptagna med att vara kvinnor. Pyssla och laga och dona och passa upp. Jag blir alldeles grälsjuk. Jag får hålla mig i skinnet. På andra sidan bordet töms vinglas efter vinglas, men jag är lugn. Det är lugnt. Kanske lite för lugnt. Jag känner små, små krypningar under skinnet när folk somnar i soffan. Så jag pratar med mig själv en stund innan jag kryper ner under täcket och sover drömlöst. Den där sängen. Den flyttas runt, knuffas hit och dit. Men ändå känns den alltid som ett litet fågelbo, så omsorgsfullt format med den egna kroppen.

Och jag kan inte röra mig. Och jag tänker att det är inte sant. Och jag kan inte ta det på allvar. Och det gör ont. Och det släpper inte. Jo lite.

När jag stapplar runt i Åseda känner jag mig som 14 år igen. Jag kan knappt gå. Jag linkar in på apoteket, men kommer ut med nässpray. Mamma fnyser och muttrar om näsblod. Jag känner hur jag hela tiden är beredd på en rasistisk kommentar. Reser ragg och skjuter rygg, men det är bara sedlarna som är slut i bankomaten. Eller minuten som de säger. Gulligt. Minuten. På vägen hem svänger vi in till höger och kör den gamla vägen hem. Som alltid tänker jag på gröna bilar, skolk, högstadium och hubba bubba. Fast inte mina egna år, utan bara de där mystiska som har berättats för mig. En Polaroid-tid.

Hos morfar är det som vanligt: fika, skrika och nicka.

Sedan blir det Han Solo och Stjärnornas krig och överljushastigheter. Jag hetsar. Hets, hets, hets och är svettig och oartig när jag knackar på hos E. Hunden skäller på mig och jag skäller tillbaka. Herre gud, jag är inte klok, jag märker det själv, men kan liksom inte stoppa mig. Vi åker på rull i lösgruset. Det vanliga snacket om vem som är fin. ALLA! ALLTID! Kvinnlig bekräftelse och omsorg. Närhet, intimitet. Jag gillar det. Och så driver vi, vi flyter, vi faller. Alla dessa olika folk! Så många sorter det finns. Rullande ögon och böljande samtal. Lite agg, men det går över. Fler folk. Vi svävar, infravärmen knäpper. När E vänder sig mot mig och säger att hon är berusad är jag osäker på vad. Mig, oss, natten, spriten, snacket, alltihop.

Och sedan drar vi. Allt blir snurr. Ett brus av färger, röster, ansikten, känslor. Här finns ingen friktion, allt är lite upplöst i kanterna och kroppar glider så lätt mot varandra. Öl i plastglas. Trubadur med covers. Lera på marken och alla människor som jag vuxit upp med. För första gången tappar jag bort mina öronproppar. Tappar jag bort mig själv. Vissa är så förbannat unga att jag inte minns dem från skolkatalogen. Allt är slutgiltigt, keep on dancing til the world ends, det är sista spelningen, sista kvällen, sista livet och varje lite droppe ska drickas upp.

På hemvägen möter jag lilla K. Hon är ledsen och jag skopar upp henne i famnen. Hon gråter varmt mot mitt bröst en stund och sedan knallar vi hem. Natten är mörk och kantig runt oss. Alla ljuden som lurar i närheten. Telefoner som ringer. Vi möts upp och sneddar nerför backen, genom den lilla skirt gröna dungen som nu är grå i dunklet. Jag har tunnelseende och allt flimrar. Och så ännu en köksstol. Alla dessa köksstolar. Man sitter på dem och spinner sina drömmar till ett gemensamt garn. Men det som tidigare var upplöst har stelnat som kåda. För varje sekund så hårdnar det. Till slut sitter vi i varsin glaskupa. Jag ser läppar som rör sig, jag hör ljud långt borta, men jag förstår inget.

Jag går hem. En liten tryckning på trappan med gympadojan och sedan är det över. Vinden är hård mot ansiktet när jag cyklar. Jag tänker att om jag ramlar så dör jag.

Mamma och pappa väcker mig. Sitter på sängkanten och småpratar. Jag är bakis, jag har ångest, jag är för gammal, det är patetiskt. När de äntligen går somnar jag om.

Eftermiddag och det tar en evighet att få på sig alla kläder. Ändå glömmer jag handskarna. Krabb, krabb och sedan i väg. Jag åker med bakom pappa. Jag har lärt mig hur det ska gå till nu. Han märker det och kan slappna av även han. Landskapet är bländande. Det är nästan erotiskt. Bonngårdar, äppelträd, kullar, sjöar, barn, röda stugor. Det är en ogenerad pornografi när landskapet fläker ut sig inför mina ögon. Det gör ont i hela kroppen. Det är också en fysisk smärta. Hjälmen är för liten. Efteråt, på kvällen, har jag fått en stor röd bula.

När värmen kommer och slår mig i huvudet vacklar jag under tyngden. Backe upp och backe ner. Jag får ständigt jaga, men kommer aldrig i kapp. Bakfyllan håller inte hårt i mig, men den håller sig fast. Jag orkar inte. Jag njuter ändå. Tvingar mig att njuta och vet ändå att jag i morgon kommer att känna att jag inte tog vara på stunden. Jag skulle helst vilja spara den i en ask. De små gröna bladen. Sedan ligger vi bara där. Jag på små små nålar under solens stålar. Jag bränner mig så klart.

Jag faller. På bussen vet jag inte längre vem jag är. Jag glider in och ut ur sömnen och mina tankar är ett enda trassel. Jag vet inte om jag vill reda ut tovorna.

Ta mina armar, ta mina fötter, ta mina ben, ta våra sånger, slå med batonger, ta allt ni ser

Två rättegångar pågår med två män som båda hatar. Hatar kvinnor, hatar invandrare. Som har dödat och som inte ångrar sig. Som säger att de skulle göra det igen. De har sina små kumpaner överallt. De sprider sin skit i alla internets kommentarsfält. De finns i lunchrummet med sina inflikningar om att det så klart var en utlänning eller de där eller de andra.

Och folk säger "Man får inte kritisera invandring i det här landet". Och de säger "Alla är så rädda, så politiskt korrekta".

Och det enda som hörs är deras röster. De skriker så högt att inget annat hörs. Det ekar och ekar och ekar.

Come out of the cupboard

Att utan diskussion göra det där som jag avskytt som pesten förut. Nu ser jag nästan fram emot det.

When you got to pay the tax with your drum machine

Pratade med praktikanten på lunchen och lyckades så brutalt göra ner henne och göra bort mig själv. Det blir så där med tysta, blyga människor. De säger inget, så jag snackar och snackar och snackar. Förr eller senare lyckas jag säga något som är 1. sårande 2. förolämpande 3. både och. Fast jag egentligen bara försöker hålla igång en konversation. Det är någonting med det här ängsliga, snicketisnacket som jag är så dålig på. Hetsiga diskussioner är lättare. Okej, vi tycker olika. Okej, vi pratar om det. Men när man ska sitta och försöka vara överens och bara vara trevligt konverserande förvandlas jag till elefanten i porslinsbutiken. Med rullskridskor.

En av mina chefer börjar bli sentimental, tror jag. Hon skickar småputtriga mejl till mig titt som tätt. Alltifrån komplimanger till lite mer sorgsna suckar över att jag ska sluta. Jag är helt förvirrad eftersom hon är Margaret Thatcher i vanliga fall.

Nu tillbaka till det nyhetsindustriella komplexet som min lärare med allvarligt förakt för världen utanför universitetet aka verkligheten alltid sa.

Kontaktannonsen

Letar du efter en prima tjej? En som alltid är glad och käck, en som med rödrosiga äppelkinder pussar dig välkommen hem med brödbunken lättsamt vilande på höften? En som kan blåsa bort ditt gråvädershumör med milda ord och smeksam ömhet?

Vill du ha en morgonpigg kvinna som stiger ur bingen, sätter på ugnen och serverar dig rykande färska scones på sängkanten? En som intresserar sig för bakning, heminredning och den nya skira gardintrenden med lantlig touch? En som bloggar om ditten och datten och små omständliga vardagsbestyr, som med immad lins tar pastelliga bilder på de hemmagjorda cupcaksen?

Söker du en tjej med polkaprickig kjol, med känsla för stil och fason, som vet hur de kvinnliga formerna ska framhävas? En som månar om sitt utseende och sin omgivning? En som aldrig låter ett hårstrå gro i armhålans djupaste veck, som vaxar allt som kommer i hennes väg?

Vill du ha en välartad tös, med fina manér och oklanderlig förmåga att få en konversation att flyta? En som aldrig höjer rösten och aldrig tar en politisk diskussion? Vill du ha en tjej som aldrig ballar ur, som svalt smuttar på sitt vita vin mellan vartannat glas vatten? Som aldrig blir oregerlig och som alltid dansar snyggt och kontrollerat, bara till sofistikerad pop?

Då är nog inte jag den rätta för dig, som är så gnällig och så svartsynt. Jag som hatar att laga mat och har ett humör värre än en tiger när min blodsockerhalt ligger i nivå med fotknölarna.

Jag som älskar att ligga kvar och dra mig i sängen i timmavis och som aldrig någonsin bjudit någon annan frukost på sängen. Jag som tycker att bakning är meningslöst och tråkigt och mycket hellre köper något från närmsta konditori. Jag som föraktfullt ser ner på alla tjejer med sina duttiga lull-lullbloggar.

Jag som har kläder kvar som jag köpte i andra hand när jag var 14. Jag som aldrig rakar armhålorna och tycker att jag är ganska frän för det. Jag som aldrig kan backa ur en diskussion och alltid driver på i politiska debatter. Jag som alltid ballar ur, men aldrig tackar nej till en stor stark. Jag som bara gillar rock från 1970-talet.

Fast vid närmare eftertanke vill jag förmodligen inte ha dig ändå. Jag tar hellre någon som gillar t-shirtar med löjligt tryck, som kan köra en Clash-skiva på repeat hela natten och sova hela dagen efter. Någon som gärna dricker en öl för mycket på en sunkig bar och hellre lite rufsig än välkammad kan dansa en vild kängdans när andan faller på. Någon som skiter i både inredningsbloggar och armhålehår, men som knyter näven när diskussionen stegras. Någon som är lika sur som jag.

Krönika 9 maj 2012

Sabina satt naken och grann i mitt kök och lät förmiddan lättsamt förflyta

I dag är första dagen på mitt åtta dagar långa arbetspass. Solen skiner, det blåser kallt och jag har fått allergin från helvetet. Ögonen är värst, kombinationen linser och björkpollen får dem att rinna, skava och bli röda. Men min fåfänga/ovilja att svara på samma fråga 100 gånger per dag, får mig att välja bort glajorna. Även om de är rätt så coola. Det finns ett stänk av feghet i det där bortvalet också, ärligt talat. Så det fortsätter att rinna och jag nyser.

Jag har svårt att uppbåda entusiasm. Jag vill mest slösurfa eller äta en glass. Mest av allt vill jag ta tåget hem och känna att detta är ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag längtar efter en tillvaro där tid hemma inte är så himla, himla dyrbar. Varje gång jag sover bort en förmiddag i min egen säng så känns det som slöseri. Varje gång jag drar mig på köksstolen med en extra kopp kaffe och tidning har jag en liten tagg i hjärtat om att jag skulle ha kunnat utnyttja tiden bättre. Träffa någon, besöka något, medvetet njuta av något, inte bara låta tiden flyta iväg av sig själv.

Hey hey you you get off of my cloud

De små listorna med raspig musik snurrar hela dagen. J sätter ihop dem och jag diggar. Liten sol lyser på liten himmel. Liten dag. Snart är den slut.

J lagar mat åt mig. Och jag äter. Och så kan jag bli så där överjordiskt skitförbannad ibland. Men han står ut med det också. Jag antar att jag gör något rätt, men jag kan inte riktigt se det själv.

There were never any good old days. They are today, they are tomorrow. It's a stupid thing we say, cursing tomorrow with sorrow

Det är en plusgrad och snöblandat regn. Det är maj. Det är norrland. Det är exakt 17 arbetsdagar kvar. Jag som ljugit och hållit upp mungiporna har fått tillräckligt för att svämma över. Det är med en kraftansträngning det inte sprutar ut genom öronen på mig. Jag tänker på mitt småstadsförakt som ständigt gror i magen. Som så lätt slår över i översitteri och överseende flin. Men jag kan inte rå för det. Jag hatar den här stan. Det känns som en oförrätt. Som att den har straffat mig och för det så vill jag slå tillbaka, skrika, tala om för den hur ful och tråkig och död den är. Att det finns inget speciellt med den. Men nu ska jag andas, skruva upp urverket en gång till och stå ut de sista 17 dagarna. Jag hoppas att jag aldrig behöver sätta min fot här igen.

Jag är duktig på att se livet som en transportsträcka.

Samtidigt som rädslan inför framtiden kan få mina inälvor att koka.