I dag är första dagen på mitt åtta dagar långa arbetspass. Solen skiner, det blåser kallt och jag har fått allergin från helvetet. Ögonen är värst, kombinationen linser och björkpollen får dem att rinna, skava och bli röda. Men min fåfänga/ovilja att svara på samma fråga 100 gånger per dag, får mig att välja bort glajorna. Även om de är rätt så coola. Det finns ett stänk av feghet i det där bortvalet också, ärligt talat. Så det fortsätter att rinna och jag nyser.
Jag har svårt att uppbåda entusiasm. Jag vill mest slösurfa eller äta en glass. Mest av allt vill jag ta tåget hem och känna att detta är ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag längtar efter en tillvaro där tid hemma inte är så himla, himla dyrbar. Varje gång jag sover bort en förmiddag i min egen säng så känns det som slöseri. Varje gång jag drar mig på köksstolen med en extra kopp kaffe och tidning har jag en liten tagg i hjärtat om att jag skulle ha kunnat utnyttja tiden bättre. Träffa någon, besöka något, medvetet njuta av något, inte bara låta tiden flyta iväg av sig själv.
3 kommentarer:
"har du glasögon?", man ba: "nej."
Snart snart snart. En evigt lång sommar där varje dag tas till vara - vid köksbordet, på Grönan, i sängen, på gräset eller jobbet.
Skicka en kommentar