Oi! Första skiftet på nattpasset avklarat (strax). Ett kvar. Jag är förundrad över hur otrött jag är klockan tre på natten. Jag är så sjukt mycket sömnigare vid 17 en vanlig arbetsdag. Återstår att se om jag ändå genomför projektet Springa en mil i månljus aka Helgalen jobbingtur i svinottan. Eller alltså: Att springa när jag kommer hem från jobbet. Inget konstigt i det om man slutar vid 17, men lite lustigare om man slutar vid 03.00. Men varför inte? Det kanske är fetaste über-springtiden you ever had.
Har gjort nästan exakt två månader på Stora-stora Tidningen nu och det är knappt en kvar. Vad ska jag säga? Kissar inte på mig av lycka varje dag på jobbet direkt. Men allt är ju inte jobb här i livet (har jag hört). Eh.
Saknar min lillebror också som är på andra sidan jorden. Det är sju månader sedan jag träffade honom och han svarar aldrig på mina mejl.
I övrigt: Allmän rotlöshet och känsla av löst fotfäste. Vet inte vad jag vill jobba med. Vet inte var jag vill bo. Första gången på tio år har jag ingen aning. Inget att sträva efter. Inget mål att uppnå. Allt är liksom uppluckrat och löst i konturerna. Jag vet inte om jag ser saker och ting klarare än på länge, eller om det är precis tvärtom. Ni vet, ibland är de största hindren dem man sätter upp för sig själv.
Nåja, de senaste veckornas känsla av Jag Duger Inte Till Nåt samt Alla Hatar Mig, börjar släppa. Jag kan både sova och äta igen (det är inte så farligt som det låter).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar