Den där tiden på dygnet då jag ibland snubblar hemåt. Men det var inte alls jobbigt att gå upp. Fåglarna skrek i mitt öra och jag hade god tid. Frukost, första klass, fy fan. Och under fötterna: Tvåhundra kilometer i timmen över cancerslipers. Vi pratade senare om det där, mormor och jag. De har haft sådant i sin gräsmatta. Hon hade bakat kringlor med socker på, men når liksom ändå inte riktigt fram. Jag använder min professionalitet, vilket på ett sätt är jävligt sjukt. Intervjuar. Om gamla tider, om brukssamhällen, om skilsmässor och mammas barndom. När jag skulle gå blev ögonen ledsna. Så jag fick stanna en stund till. Senare är det taxar och kaffekoppar och tv:n som irriterande nog aldrig stängs av. Men jag kan slappna av. Äntligen.
Upp och i väg och ut igen. Jag tillbringar så mycket tid där i mina tankar, men när jag väl är där är jag ändå inte riktigt där. Backe upp och backe ner. Och så 310 in till stan. Det känns så vant, även med sällskapet, fast det måste ha varit år sen sist. Jag minns inte riktigt. Men allt är så lätt. Så roligt. Jag är helt förvånad. Jag hade glömt hur det är att skvallra sig till trans. Den ena röker och pratar om frukt på ett metaforiskt plan. Den andra trasslar in sig i sig själv. Allt är precis som vanligt. Eller vanligt? Som det var. Jag vet inte.
Jag tar 310:an hem igen. Fan vad fint. Träffar Johan, snackar i tre kvart om böcker och film. Kändes precis som vanligt. Borta är arrogans och otillgänglighet. Jag kan nästan se en liten stenig ö i Oskarshamns skärgård framför mig. Och så slutar allt på en köksstol i ett småborgerligt kök, fina ord och mamma säger att det var länge sedan det flöt så här bra.
Far far och mor är kvar. Vi tar en backe upp och sedan en backe ner. Överens om känslan. Och sedan sitter jag vid ett annat köksbord på en annan köksstol och det är miljoner av år emellan oss. Miljoner, fast ändå når vi fram. Konstigt det där. Jag känner nästan förakt, eller skräck, eller lite av varje, men jag har ingen aning om hur hon ser på mig. Faktiskt. Kanske drömmer hon inga sådana drömmar på natten. Kanske vaknar hon aldrig med kallsvett på ryggen. Och det gör ju jag.
Vissa kvinnor är så upptagna med att vara kvinnor. Pyssla och laga och dona och passa upp. Jag blir alldeles grälsjuk. Jag får hålla mig i skinnet. På andra sidan bordet töms vinglas efter vinglas, men jag är lugn. Det är lugnt. Kanske lite för lugnt. Jag känner små, små krypningar under skinnet när folk somnar i soffan. Så jag pratar med mig själv en stund innan jag kryper ner under täcket och sover drömlöst. Den där sängen. Den flyttas runt, knuffas hit och dit. Men ändå känns den alltid som ett litet fågelbo, så omsorgsfullt format med den egna kroppen.
Och jag kan inte röra mig. Och jag tänker att det är inte sant. Och jag kan inte ta det på allvar. Och det gör ont. Och det släpper inte. Jo lite.
När jag stapplar runt i Åseda känner jag mig som 14 år igen. Jag kan knappt gå. Jag linkar in på apoteket, men kommer ut med nässpray. Mamma fnyser och muttrar om näsblod. Jag känner hur jag hela tiden är beredd på en rasistisk kommentar. Reser ragg och skjuter rygg, men det är bara sedlarna som är slut i bankomaten. Eller minuten som de säger. Gulligt. Minuten. På vägen hem svänger vi in till höger och kör den gamla vägen hem. Som alltid tänker jag på gröna bilar, skolk, högstadium och hubba bubba. Fast inte mina egna år, utan bara de där mystiska som har berättats för mig. En Polaroid-tid.
Hos morfar är det som vanligt: fika, skrika och nicka.
Sedan blir det Han Solo och Stjärnornas krig och överljushastigheter. Jag hetsar. Hets, hets, hets och är svettig och oartig när jag knackar på hos E. Hunden skäller på mig och jag skäller tillbaka. Herre gud, jag är inte klok, jag märker det själv, men kan liksom inte stoppa mig. Vi åker på rull i lösgruset. Det vanliga snacket om vem som är fin. ALLA! ALLTID! Kvinnlig bekräftelse och omsorg. Närhet, intimitet. Jag gillar det. Och så driver vi, vi flyter, vi faller. Alla dessa olika folk! Så många sorter det finns. Rullande ögon och böljande samtal. Lite agg, men det går över. Fler folk. Vi svävar, infravärmen knäpper. När E vänder sig mot mig och säger att hon är berusad är jag osäker på vad. Mig, oss, natten, spriten, snacket, alltihop.
Och sedan drar vi. Allt blir snurr. Ett brus av färger, röster, ansikten, känslor. Här finns ingen friktion, allt är lite upplöst i kanterna och kroppar glider så lätt mot varandra. Öl i plastglas. Trubadur med covers. Lera på marken och alla människor som jag vuxit upp med. För första gången tappar jag bort mina öronproppar. Tappar jag bort mig själv. Vissa är så förbannat unga att jag inte minns dem från skolkatalogen. Allt är slutgiltigt, keep on dancing til the world ends, det är sista spelningen, sista kvällen, sista livet och varje lite droppe ska drickas upp.
På hemvägen möter jag lilla K. Hon är ledsen och jag skopar upp henne i famnen. Hon gråter varmt mot mitt bröst en stund och sedan knallar vi hem. Natten är mörk och kantig runt oss. Alla ljuden som lurar i närheten. Telefoner som ringer. Vi möts upp och sneddar nerför backen, genom den lilla skirt gröna dungen som nu är grå i dunklet. Jag har tunnelseende och allt flimrar. Och så ännu en köksstol. Alla dessa köksstolar. Man sitter på dem och spinner sina drömmar till ett gemensamt garn. Men det som tidigare var upplöst har stelnat som kåda. För varje sekund så hårdnar det. Till slut sitter vi i varsin glaskupa. Jag ser läppar som rör sig, jag hör ljud långt borta, men jag förstår inget.
Jag går hem. En liten tryckning på trappan med gympadojan och sedan är det över. Vinden är hård mot ansiktet när jag cyklar. Jag tänker att om jag ramlar så dör jag.
Mamma och pappa väcker mig. Sitter på sängkanten och småpratar. Jag är bakis, jag har ångest, jag är för gammal, det är patetiskt. När de äntligen går somnar jag om.
Eftermiddag och det tar en evighet att få på sig alla kläder. Ändå glömmer jag handskarna. Krabb, krabb och sedan i väg. Jag åker med bakom pappa. Jag har lärt mig hur det ska gå till nu. Han märker det och kan slappna av även han. Landskapet är bländande. Det är nästan erotiskt. Bonngårdar, äppelträd, kullar, sjöar, barn, röda stugor. Det är en ogenerad pornografi när landskapet fläker ut sig inför mina ögon. Det gör ont i hela kroppen. Det är också en fysisk smärta. Hjälmen är för liten. Efteråt, på kvällen, har jag fått en stor röd bula.
När värmen kommer och slår mig i huvudet vacklar jag under tyngden. Backe upp och backe ner. Jag får ständigt jaga, men kommer aldrig i kapp. Bakfyllan håller inte hårt i mig, men den håller sig fast. Jag orkar inte. Jag njuter ändå. Tvingar mig att njuta och vet ändå att jag i morgon kommer att känna att jag inte tog vara på stunden. Jag skulle helst vilja spara den i en ask. De små gröna bladen. Sedan ligger vi bara där. Jag på små små nålar under solens stålar. Jag bränner mig så klart.
Jag faller. På bussen vet jag inte längre vem jag är. Jag glider in och ut ur sömnen och mina tankar är ett enda trassel. Jag vet inte om jag vill reda ut tovorna.
1 kommentar:
Fy i helvete vad jag saknar dig.
Skicka en kommentar