Pratade med praktikanten på lunchen och lyckades så brutalt göra ner henne och göra bort mig själv. Det blir så där med tysta, blyga människor. De säger inget, så jag snackar och snackar och snackar. Förr eller senare lyckas jag säga något som är 1. sårande 2. förolämpande 3. både och. Fast jag egentligen bara försöker hålla igång en konversation. Det är någonting med det här ängsliga, snicketisnacket som jag är så dålig på. Hetsiga diskussioner är lättare. Okej, vi tycker olika. Okej, vi pratar om det. Men när man ska sitta och försöka vara överens och bara vara trevligt konverserande förvandlas jag till elefanten i porslinsbutiken. Med rullskridskor.
En av mina chefer börjar bli sentimental, tror jag. Hon skickar småputtriga mejl till mig titt som tätt. Alltifrån komplimanger till lite mer sorgsna suckar över att jag ska sluta. Jag är helt förvirrad eftersom hon är Margaret Thatcher i vanliga fall.
Nu tillbaka till det nyhetsindustriella komplexet som min lärare med allvarligt förakt för världen utanför universitetet aka verkligheten alltid sa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar